En förnekad rättsskandal

Den andra mars . 2009 kliver fyra poliser in på intensivvårdsavdelningen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus och griper överläkaren Viveka Lindén mitt under ronden. Hon förs till polishuset i Solna, hon visiteras, blir av med sina tillhörigheter och blir inlåst i en cell. Hon anklagas för mord.

Enligt polisen och åklagaren skall hon medvetet ha förkortat livet på en tre månader gammal och svårt funktionsnedsatt flicka. Motivet skall enligt polis och åklagare vara barmhärtighet. Viveka Lindén ville helt enkelt bespara flickan och hennes föräldrar en massa onödigt lidande. Beviset är ett blodprov från flickan som i Rättsmedicinalverkets analys visat sig innehålla en dödlig dos av narkosmedlet Tiopental.

 

Drygt två år senare, efter en rad utredningar, frias Viveka Lindén från alla anklagelser. Tingsrätten i Solna underkänner hela åtalet och går helt på Viveka Lindéns och försvarets linje. Enligt domstolen finns inga som helst bevis för att Viveka Lindén skulle ha begått något misstag – än mindre gjort något brottsligt. Istället verkar hela åtalet bygga på ett missförstånd från polisens och åklagarens sida.

 

Domen är en senkommen upprättelse. Men Viveka Lindéns liv är redan förstört. Hon har förlorat sitt arbete, hon har tvingats flytta från Stockholm och hon känner sig förföljd och illa behandlad – inte bara av rättsväsendet utan lika mycket av sin gamla arbetsplats. Det handlade aldrig om barmhärtighetsmord, det handlade om grova misstag från polisen och åklagarens sida.

 

Om denna process – som i media snabbt fick namnet barnläkarfallet – har Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter skrivit en angelägen bok.

 

Men vi tar det från början. Varför skriver en före detta finansminister och hans fru en bok om just detta Svaret är lika enkelt som banalt. De bodde granne med en kollega till Viveka Lindén. Och när grannen berättade om sin arbetskamrat och den märkliga processen mot henne blev Feldt och von Otter intresserade.

 

Vad var det egentligen som hade hänt? Det initiala intresset växte sedan snabbt. Snart var Feldt och von Otter närmast besatta av historien. De bestämde sig för att gå till botten med vart enda dokument, varenda utredning, varenda rapport och vart enda utlåtande som hade med rättsprocessen att göra. Deras bok bygger på en närläsning av allt detta material. Och det vill inte säga lite; förundersökningen och processen mot Viveka Lindén är en labyrint av medicinska utlåtanden och vetenskapliga rapporter. I boken följer vi alla dessa dokument och utlåtanden i konologisk ordning genom åren. Det är överskådligt och pedagogiskt, men tyvärr ganska tråkigt.

 

Nej, någon läsupplevelse är Barnläkarfallet inte. Men det är ett viktigt inlägg i en brännande diskussion om det svenska rättsväsendets vacklande hälsa.

 

Men det är också en viktig påminnelse om den debatt som snabbt blossade upp i samband med gripandet av Viveka Lindén – debatten om dödshjälp. Feldt och von Otter bok visar nämligen med all önskvärd tydlighet att den hemliga dödshjälp som polisen och åklagaren trodde pågick vid svenska sjukhus bara var hjärnspöken. Barnläkarfallet var ”bara” en rättsskandal och hade inget med barmhärtighetsmord att göra.

 

Dödshjälp är en brännande fråga och debatten kring vård i livets slutskede lär fortsätta. Men barnläkarfallet har inget med den diskussionen att göra.

 
TEXT: Mattias Hagberg

 

 

BOK: BARNLÄKARFALLET

Författare: Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter

Förlag: Albert Bonniers Förlag