Brist på tilltro riskerar stjälpa unga

Låga förväntningar och okunniga försök att hjälpa skapar dåligt självförtroende

Vad är det . som styr karriär och yrkesval för unga personer med funktionsnedsättning? I en avhandling från Stockholms universitet kartläggs hinder och möjligheter i de avgörande livsvalen.

Elisabet Söderbergs avhandling, ”Grynnor och farleder i karriärprocessen”, bygger på djupintervjuer med unga personer med funktionsnedsättning. Bilden som tonar fram är den av en omgivning som inte tror på en, som förväntar sig att man – om man lever med en funktionsnedsättning – ska ha låga eller inga ambitioner i livet.

 

– Man har inte fått våga, inte försöka, inte göra misstag och misslyckas, inte göra nya försök. Det har varit en skyddad tillvaro och det är väldigt hämmande, säger Elisabet Söderberg i en intervju med DHR:s tidning Funktionshinderpolitik.

 

Detta kan i vissa fall bli på ett större hinder än själva funktionsnedsättningen, exempelvis i form av nedsatt rörelseförmåga. Det blir en negativ spiral som urholkar självförtroendet och riskerar att bli till ett slags självuppfyllande profetia.

 

Dessvärre, konstaterar flera av de intervjuade, så är skolan ofta en miljö som snarare späder på det dåliga självförtroendet än aktivt försöker förbättra det. Intervjupersonerna berättar om hur de mött låga förväntningar och en bristande tilltro från såväl lärare som studie- och yrkesvägledare och annan skolpersonal. Det är synd, konstaterar Elisabet Söderberg, eftersom just skolan är en miljö som skulle kunna ha en oerhört positiv betydelse och lyfta, snarare än sänka, elever med funktionsnedsättning.

 

– Även i de fall där föräldrarna har trott på sina barn så har skolan gått in och sagt ”nej, du ska göra lättare saker än andra”, eller så har föräldrarna fått veta att ”han kämpar på så bra” och sedan blir betygen dåliga och föräldrarna blir förvånade eftersom att de fått positiva signaler från skolan, säger hon i intervjun.

 

Den negativa självbilden förstärks av exempelvis fysiska hinder som försvårar vardagen och gör det uppenbart att man inte har samma förutsättningar som de flesta andra. Men det kan också slå åt andra hållet, det vill säga att ett välvilligt, men okunnigt försök att hjälpa gör att elever med funktionsnedsättning får en viss typ av stöd och hjälpmedel, inte för att de verkligen behöver, utan för att det följer en standard eller allmän uppfattning om hur man bör hjälpa. Det förstärker känslan av oförmåga ytterligare.

 

Att sätt fingret på orsaken till att det ser ut som det gör är svårt, eftersom det verkar vara något som sitter djupt rotat i samhället och dess syn på funktionsnedsättning. Antagligen är det många som inte ens reflekterar över det, utan snarare tror att man gör något bra, som värnar och skyddar utsatta personer från besvikelser eftersom man är fullt och fast övertygad om att de inte kommer att lyckas med sina föresatser.

 

Men det finns också en gnutta ljus i Elisabet Söderbergs avhandling, för många av de intervjuade personerna är också tydliga exempel på att man kan göra motstånd mot en omgivning som gradvis är på väg att bryta ner en. Man kan trotsa negativa framtidsutsikter och domedagsprofetior och faktiskt vara med och aktivt påverka sin egen framtid – alldeles oavsett vad föräldrar, lärare, arbetsförmedling och andra säger.

 

I avhandlingen framgår tydligt att alla intervjupersoner har strävat mot tydliga mål i livet och det har ofta handlat om just karriär- och yrkesval, det vill säga att kunna arbeta och försörja sig och inte vara utelämnad till lönebidrag.

 

Det är en kraft som Elisabet Söderberg konstaterar att samhället borde ta tillvara och bygga vidare på. Det gäller inte bara i skolan utan i hela samhällslivet; en förmåga att se individer och att inte förutsätta att kompetens och drivkraft saknas.

 

– De flesta av mina respondenter talar om att de har låg självkänsla och lågt självförtroende. Har man då kommit fram till att man kan klara av ett yrke så kan man säkert det. Jag skulle vilja att de vågar tänka att de klarar mer än de tror. Bara för att någon säger att man inte kan någonting behöver det inte betyda att det är så, säger hon.

 

Text: Andreas Karlsson