Välkommen, diagnos!

Antalet diagnoser . och antalet personer med diagnos har exploderat. Särskilt på det neuropsykiatriska området. Men är det bara ett problem. Eller kan diagnoserna vara en väg till frigörelse – på riktigt.

– För mig kändes det som en fascistisk värld där alla skulle vara lika . Jag tyckte inte om det. Men så fick jag känslan. Det kanske inte är jag som är funktionshindrad, utan alla andra.

 

Orden tillhör Marcus och kommer från den uppmärksammade dokumentärserien Den som (inte) får finnas som SVT har sänt i vår. Marcus har Asperger och har under stora delar av sitt liv känns sig annorlunda och utanför. Men inte längre. I dokumentären ger han utryck för helt andra känslor. Det är samhället som är funktionsnedsatt, inte han.

– Jag älskar min diagnos. Den är en del av mig.

 

Allt fler som får en diagnos, särskilt inom det neuropsykiatriska spektrumet, resonerar som Marcus. Diagnosen är inte ett problem. Snarare en tillgång. Kanske till och med en väg till frigörelse.

 

Jakob Wenzer är forskare och samhällsvetare. För några år sedan fick han diagnosen ADHD. Sedan dess har han intresserat sig för och skrivit mycket om neuropsykiatriska diagnoser, framför allt på sin blogg Hypertunneln. På många sätt delar han Marcus synsätt.

 

– Jag bestämde mig tidigt för att gilla den så kallade diagnosexplosionen. Jag tror att den är en väg till förändring. Även om det är en oväntad väg. Vi kan inte ha ett samhälle där hälften av alla medborgare klassas som sjuka eller avvikande. Därför kommer samhället tvingas att acceptera skillnad. Vi kommer helt enkelt att nå en punkt där det inte går att anpassa alla människor till en allt snävare norm.

 

Jakob Wenzer utgår från ett enkelt antagande, eller snarare verklighetsbeskrivning. Enligt honom är skillnad det enda som egentligen existerar.

– Människor är olika. Mänsklig skillnad är något faktiskt.

 

Med den utgångspunkten blir diagnoserna inte ett bevis för att vissa människor är normala och andra onormala utan snarare ett bevis för att samhället inte klarar av att hantera skillnader.

– Vårt samhälle är inte tillräckligt tillåtande. Det är inte olikheterna som är problemet utan kravet på likhet. För att likhet ska existera måste någon stå vid sidan av, till exempel en läkare, och säga: De där två hör till samma kategori, men inte de två. Men, påpekar han, på när håll är alla olika.

 

– Vi måste våga tänka på skillnad som något positivt. Det är en av anledningarna till att jag gillar begreppet neurodiversitet. När jag fick min diagnos hittade jag först bara texter om ADHD som ett funktionshinder. Det handlade nästan bara om hur jag skulle göra för att fungera enligt normen. Men jag tänkte hel tiden: Det måste finnas andra sätt att se på detta. Då fann jag begreppet neurodiversitet.

 

För Jakob Wenzer är neurodiversitet ett rakt och enkelt begrepp. Det betyder kort och gott att olika människor har olika kognitiva förmågor. Ett sätt att förstå begreppet är med hjälp av en analogi: ”En PC är inte trasig bara för att den inte har Windows installerat”. Med andra ord, bara för att en hjärna inte fungerar precis på samma sätt som majoritetens hjärnor betyder inte det att den är felaktig. Den kanske bara är annorlunda.

 

– Jag har upptäckt, säger Jakob Wenzer, att mitt sätt att bedriva forskning skiljer sig mycket från mina kollegors. Jag är inte bra på att hålla stora mängder fakta i huvudet. Men jag har en förmåga att gå in i ett ämne som väcker mitt intresse. Jag kan fullständigt dränka mig i det ämnet. Jag läser allt. Sedan skriver jag, närmast intuitivt. Min forskning bygger inte på överblick, utan på att vara mitt i något, ett flöde, och sedan improvisera.

 

För Jakob Wenzer är detta ett exempel på hur det som stämplats som avvikande sållats bort alltid läcker tillbaka in i samhället.

– Det som putas bort hittar alltid vägar tillbaka in i normsamhället. Ofta handlar det om konst, musik och litteratur. Därmed förändrar och förvandlar det avvikande det normala. Jag har märkt att andra berörs av det jag gör. Av mitt exempel.

 

Det är just så han menar att diagnosexplosionen kommer leda till frigörelse.

– Myllret av människor som klassats som avvikande kommer att driva fram något nytt. Ju fler som ställs utanför, ju mer kommer att sippra tillbaka… Och en dag blir kraften överväldigande.

 

Han säger att han inte tror på möjligheten att krossa diagnossamhället. Istället vill han ta spjärn mot det som föds ur diagnoserna: En spirande medvetenhet om att människor fungerar på mängder på olika sätt.

– Betraktar man samhället ur det här perspektivet upptäcker man snart att diagnosmanualer och diagnossamlingar inte är förteckningar över sjukdomar eller avvikelser utan snarare en mycket exakt beskrivning av hur mycket samhället tolererar. Vad diagnoserna tecknar är alltså normen. Detta genom att tala om exakt hur normavvikelsen ser ut, säger han och tillägger:

– Detta är särskilt tydligt när det gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det beror på att dessa inte är något annat än ytfenomen. De pekar bara på symtomen. Alltså på hur man är som människa. Och i grunden är alla människor annorlunda.

 

Text: Mattias Hagberg

 

Fakta: Neurodiversitet

I slutet av nittiotalet uppfann sociologen Judy Singer ordet neurodiversitet. Judy Singer, som själv har diagnosen autism, ville komma bort från den sjukdoms- och handikappstämpel som hennes och andras diagnoser innebar. Hon ville vända perspektivet och utmana begrepp som normalt och onormalt, frisk och sjukt. Genom att uppfinna ett ord som påminde om positivt laddade begrepp som biologisk mångfald, ville hon sätta fokus på det faktum att med diagnoser som autism, dyslexi och ADHD är begåvade med ovanliga förmågor och ett annat sätt att tänka på.

 

Neurodiversitet har framför allt blivit ett begrepp som fått spridning i Nordamerika. Där har autister organiserat sig och bedriver i dag en effektiv kamp för sina rättigheter. I Europa och Sverige har begreppet haft svårare att få fäste. Förmodligen beror det på olika politiska kulturer. I USA och Kanada har identitetspolitiska rörelser, som medborgarrättsrörelsen, haft ett större genomslag än i Europa.