Årets Assistent(er) 2011

Juryn har sagt sitt: utmärkelsen ”Årets Assistent” som vi delar ut till någon eller några personliga assistenter, tilldelas ett arbetslag på sex assistenter i Teckomatorp i Skåne. Vi reste dit för att gratulera och för att prata om vad som utmärker en bra assistent.

De sex assistenterna ingår i ett arbetslag som tillsammans fyller assistansbehovet för 22-årige Rasmus Jardert. Två av dem är ständigt i tjänst och de flesta av dem har varit hos Rasmus i sju-åtta år. Under den tiden har han utvecklats enormt, konstaterar hans mamma, Marika.

– Jag har tidigare fått höra att Rasmus skulle vara ett hopplöst fall. Så är det förstås inte, men det är inte förrän de senaste åren och med de här assistenterna som han verkligen har börjat utvecklas.

 

I sin motivering till utmärkelsen tar Årets Assistent-juryn fasta på bland annat just det långvariga engagemanget. Assistenterna Lise- Lotte Fransson, Jessica Nilsson, Tobias Persson, Linda Persson, Madde Otterström och Ann Hansson beröms också för att de med lyhördhet och integritet gör ett fantastiskt jobb inom ramen för ett krävande assistansskap.

 

Rasmus har Angelmans syndrom och hans mamma beskriver honom som en ganska normal tvååring, men i en vuxen mans kropp; 180 centimeter lång och 100 kilo tung. Tålamod är en viktig egenskap hos den som ska jobba med honom, säger hon.

När vi kommer på besök till Rasmus lägenhet i Teckomatorp, finns fyra av de sex assistenterna på plats. De är alla väldigt glada över utmärkelsen och säger att det är precis en sådan sporre man behöver i ett yrke där det annars är ganska ont om uppmuntran utifrån.

Små steg framåt

På frågan om de känner sig värda utmärkelsen så nickar de lite försiktigt.

– Det är många som skulle vara värda en sådan här utmärkelse, och jag tycker att vi är några av dem, säger Jessica Nilsson, som jobbat med Rasmus i nästan åtta år.

 

Hon säger att en av anledningarna till att just hon och hennes fem kollegor har lyckats så bra med Rasmus är att de har haft tålamod och inte minst att de har vågat att prova nya saker.

– Vi har tagit små steg framåt hela tiden och idag kan Rasmus göra massa saker som han inte klarade tidigare. Han har fått en vardag och är inte längre isolerad, säger hon.

 

Lise-Lotte Fransson tillägger:

– Det är ju just de här framstegen som gör det så roligt. Vi trivs väldigt bra med Rasmus och han med oss. Därför har vi varit här så länge, något som ju inte är så vanligt i den här branschen om det inte gäller anhöriga som är assistenter.

 

Tobias Persson, den ende mannen bland assistenterna, säger att det förtroende som han och hans kollegor har känt genom åren, och det faktum att de fått fria händer i sitt assistansskap av Rasmus mamma, Marika, är andra bidragande faktorer.

– Vi är en bra grupp och har fått friheten att prova oss fram. Rasmus uppskattning och hans utveckling är ett fantastiskt kvitto på att vi gör rätt, säger han.

 

Linda Persson håller med och säger att arbetsgemenskapen är viktig. Under sina år med Rasmus har de alla arbetat med samma målsättning och de har sett hur resultaten gradvis har kommit.

– Vi försöker alltid att ställa upp för varandra, säger hon. Det är svårt med vikarier eftersom Rasmus ibland blir lite osäker med människor som han inte är van vid. Så i möjligaste mån försöker vi täcka upp för varandra när någon blir sjuk. När vi inte kan det så har vi några vikarier som det fungerar ganska bra med.

Skilja på jobb och privat

Att trivas så bra med sitt jobb kan förstås också ha vissa baksidor, nämligen att det kan bli svårt att skiljas från det och dra en tydlig linje mellan vad som är arbete och privat. Marika Jardert berättar att hennes son betraktar assistenterna som sina vänner och säger att de ofta har ställt upp med det där lilla extra även utanför sin ordinarie arbetstid – som att till exempel att vara tomte på julafton. Assistenterna säger att det är roligt med den uppskattningen och att det är lätt att ibland anstränga sig lite extra om man trivs, samtidigt tycker de att skiljelinjen mellan jobb och privatliv är viktig för alla inblandade, något som Årets Assistent-juryn också nämner i sin motivering.

 

– Det kan vara svårt att dra den linjen och visst tar man ”med sig jobbet hem” ibland. Men det tror jag att alla människor gör. Så mycket det går tror jag ändå att det är bra att försöka skilja på sakerna, säger Jessica Nilsson. Förutom själva utmärkelsen tilldelas de sex assistenterna också 10 000 kronor att använda för kompetensutveckling. Exakt vad det kommer att bli har de ännu inte bestämt.

– Vi har nog aldrig vågat tänka i de banorna. Det finns liksom aldrig några pengar till sådant, så vi är väldigt glada och tacksamma över att nu få den här chansen, säger Linda Persson.

 
Andreas Karlsson

 

FAKTA | Närvarande vid vårt besök var:

Lise-Lotte Fransson som varit hos Rasmus i åtta år och som har en bakgrund som undersköterska.

Tobias Persson, omskolad snickare och numer behandlingspedagog, som varit hos Rasmus i sju år.

Linda Persson, som varit hos Rasmus i sju år och som lyfter fram sitt småbarnsföräldraskap som en bra skola för assistansyrket.

Jessica Nilsson, undersköterska som läser till socionom och som varit åtta år hos Rasmus.

Vinnare av utmärkelsen är även Madde Otterström och Anna Hansson, som tyvärr inte kunde närvara i samband med utdelningen.

 

Så här lyder juryns motivering: ”För att de med stor lyhördhet och integritet utför sitt arbete som personliga assistenter till Rasmus Jardert. I den svåra balansakten mellan att vara en professionell yrkesutövare och en varm medmänniska har Lise-Lotte, Jessica, Tobias, Linda, Madde och Ann hittat helt rätt. De har visar stor fingertoppskänsla inom ramen för ett krävande assistansskap och har med sin ihärdighet och långvariga engagemang varit en viktig del i Rasmus utveckling. Därmed är de också mycket goda föredömen för andra – både i sin yrkesroll och som medmänniskor.”