Tillsammans – en utställning för hjärta, kropp och tanke

Armar framåt, . uppåt, utåt, höftknyck, några steg. Musiken strömmar ut ur jukeboxen och instruktionsvideon i dans rullar framför några av besökarna på Världskulturmuseets utställning Tillsammans. Här dansas i ett landskap fullt av upplevelser för hjärta, kropp och tanke. I en utställning där alla kan vara med.

– Tanken med utställningen är att den ska vara som ett landskap som man upptäcker på lika villkor, med fokus på här och nu. Nu är vi här, nu är vi tillsammans. Dansen är ett exempel på det, människor har alltid dansat tillsammans.

 

Det säger Lena Stammarnäs, som är utställningsproducent på Världskulturmuseet och en av dem som arbetat med den nya utställningen Tillsammans. Det är utmaningen att leva tillsammans som är huvudtemat. Under två år har förberedelsearbetet pågått. Målgruppen är barn från noll till tolv år. Och deras vuxna. Tillsammans är Världskulturmuseets första basutställning och kommer att stå i tio år.

 

– I utställningen vill vi att vi påminns om att vi är en del av ett sammanhang där mina handlingar påverkar de runt omkring mig. Som med instruktionsfilmerna till danserna. Det går inte att byta dans förrän den påsatta videon är slut. Vi måste respektera varandra och andras val, förklarar Lena Stammarnäs när vi lämnar Dansrummet och flyttar oss till Oasen.

 

Lena Stammarnäs, som är utställningsproducent på Världskulturmuseet . Foto: Anja Sjögren
Lena Stammarnäs, som är utställningsproducent på Världskulturmuseet . Foto: Anja Sjögren

Här finns musikinstrument som ska få oss att samspela på olika sätt och en träskål där kniven som hackat tobak för länge sedan känns om man stryker med handen lätt över träet. Det är ett av de tusen föremål som finns med på utställningen. Varje föremål har en historia och vid montrarna finns en liten skärm där man kan trycka på det föremål som känns intressant att få veta mer om. Vid föremål med en vit stjärna intill finns en längre berättelse både som text och tal.

 

Redan från början var tillgänglighet en av förutsättningarna för utställningen. Planeringen startade med att producenterna tog reda på vilka funktionshinder som är vanligast bland barn upp till tolv år. Där fanns läs- och skrivsvårigheter och rörelsehinder högt upp. Därför valde man att ta hänsyn till dem extra mycket. Ett exempel är att förutom att alla texter är lättlästa och många även finns som tal, går montrarna med föremålen nästan ända ner till golvet, så att även den som är rullstolsburen ska ha en chans att se föremålen. Dessutom finns handtag nere vid golvet för de barn som ännu inte lärt sig gå.

– Titta på pappan där, säger Lena Stammarnäs och pekar en bit bort.

 

Det lilla barnet framför honom har tagit ett hårt grepp om handtaget och dragit sig upp till stående. Barnet tittar in i montern, ler, vänder sig om och möter pappans blick.

– Han låter barnet upptäcka i sin egen takt, men är ändå med. Det är så vi vill att det ska vara. Att man ska kunna upptäcka själv, men ändå tillsammans, säger Lena Stammarnäs.

 

Inför utställningen jobbade museet med fokusgrupper med barn upp till tolv år och i vissa fall även med deras familjer. Det var totalt 70 personer som utställningsproducenterna träffade 35 gånger. Barnen berättade om sina tankar och funderingar och lämnade sina önskemål. Först bestämdes huvudtemat, som blev Tillsammans.

– Vi vill stärka viljan att bli nyfiken och kommunicera, även om man inte tycker samma eller är lika, säger Lena Stammarnäs.

 

Grupperna fortsatte med att arbeta fram vilka områden som skulle vara representerade under huvudtemat. Resultatet blev sju delar som bland annat handlar om att passa in, saknad, att bråka, skiljas åt, bo ihop och att samspela.

– Att vara tillsammans kan vara helt underbart, men också svårt. Här är föremålen berättelser om saknad och sorg, säger Lena Stammernäs och stiger in i Skiljas åt.

 

Hon sätter sig nedanför det stora trädet och berättar att man kan skicka en hälsning till någon man saknar genom att skriva på skärmen som står där. I trädet, som är fyllt av små, små lysande lampor, tänds då en starkare lampa som lyser en liten stund extra.

– Skiljas åt är baksidan av att älska. Det kan vara odramatiskt för vissa och dramatiskt för andra. Barn är ofta duktigare på att prata om de här frågorna än vuxna. Kanske blir besöket här ett sätt att börja, säger hon.

 

– Att skicka en hälsning till någon jag saknar är min favoritaktivitet och jag har upptäckt att jag inte är ensam om det. Det är den mest använda aktiviteten, fortsätter hon.

 

Hon går vidare till Bråka och bli sams. Här finns ett spel som visar olika djurs strategier för att hantera konflikter och ett som bygger på att vi ska förstå varandra utan språk och istället titta på ansiktsuttryck och kroppsspråk.

 

I Bo ihop finns en hängande säng. Här sitter en förälder med tre barn och myser. Man får gärna lägga sig och slumra till en stund. En liten bit bort finns ett mörkt rum där man kan känna, dofta och lyssna på föremål. På utsidan sitter en tavla med de saker man stött på därinne, för den som vill kolla att det man kände, doftade eller lyssnade till verkligen var det man trodde.

– Vi försöker blanda svåra frågor med lek och kreativitet. Vi tror på leken som lärande.

 

I Dansa fnissar nu några tonårstjejer när de försöker följa instruktören. Det är dansgruppen Spinn, som både har dansare som använder rullstol och dansare som inte gör det, och World Dance Company, som instruerar på videon. Armar uppåt, utåt, framåt, höftknyck, några steg.

– Det är det här hela utställningen handlar om. Att trots globala eller kulturella skillnader, eller normer som måste brytas, så lever vi tillsammans. Här och nu, säger Lena Stammarnäs.

 

Text: Mari Dahl