Medforskare i projekt om egenorganisering

I ett forskningsprojekt . vid Högskolan i Halmstad har forskarna låtit personer med intellektuell funktionsnedsättning vara medforskare. Man har låtit dem som intervjuats i studien vara med och diskutera resultaten och bidra till analysen. Det är första gången i Sverige som personer ur denna grupp involveras på detta sätt.

Magnus Tideman låter de som intervjuats i studien kommentera resultaten under en två dagar lång konferens. Foto: Kristina Szönyi
Magnus Tideman låter de som intervjuats i studien kommentera resultaten under en två dagar lång konferens. Foto: Kristina Szönyi

– Personer med intellektuell funktionsnedsättning ses ofta som mindre kunniga, en trend som vi vill bryta. De klarar av mycket mer än vad många tror, säger Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap och forskningsledare för studien, som handlar om egenorganisering för personer med funktionsnedsättning.

 

Under en två dagar lång konferens har forskarna diskuterat resultaten med runt 50 personer som medverkat i studien.

– Till ungefär 80, 90 procent fick vi bekräftat och förstärkt våra slutsatser, men det visade sig också att vi hade anledning att ifrågasätta om vi tolkat rätt, berättar Magnus Tideman.

 

Forskningsprojektet startade för tre år sedan och handlar om makt och självbestämmande bland vuxna med funktionsnedsättning. Forskarna menade att många med intellektuell funktionsnedsättning upplever att de saknar makt över sitt liv. Genom att gå samman i egna föreningar vill de öka sitt inflytande. Målet med projektet var att ta reda på vad man gör i dessa föreningar, vad de betyder för dem som är med och om samhället påverkas av föreningarnas arbete. Det är främst medlemmar i föreningarna Klippan och Grunden, som finns på olika håll i Sverige, som forskarna haft kontakt med.

 

Under konferensen var det framförallt tre stora frågor som diskuterades. Den första handlade om att de medverkande tyckte att forskarna hade överdrivit skillnaderna mellan föreningarna i Klippan och Grunden.

 

– När vi sysslar med forskning försöker vi ofta reducera en komplex värld för att den ska bli mer begriplig. I diskussionerna kom det fram att det finns mycket mer som för föreningarna samman än som skiljer dem åt. För de allra flesta är bilden mer mixad än vad vi hade lyft fram. Det blev en nyansering på det sättet och det blev bra, även om det blev en tillbakagång till komplexiteten, förklarar Magnus Tideman.

 

Den andra frågan handlade om föreningsteknik och hur svårt det är att lära sig allt man måste kunna om man ska fungera bra i en förening.

– Det var en större utmaning än vad vi hade beskrivit det som, så det ska vi lyfta fram, säger Magnus Tideman.

 

Den tredje frågan handlade om hur stor betydelse tiden har för att föreningslivet ska få verklig betydelse för medlemmen och för föreningens innehåll. Deltagarna menade att det är en avgörande faktor.

 

– Träffas man varje vecka eller flera gånger i veckan blir det stor skillnad jämfört med till exempel en gång i månaden. Är det längre tid emellan har man svårare att knyta an till det man gjorde förra gången och man får starta om. Längre tid emellan gör det tuffare för den som har en funktionsnedsättning. Idealet verkar vara att man träffas en gång i veckan, säger Magnus Tideman.

 

Det som kom ut av diskussionerna under konferensen kommer att skrivas in i studiens resultat och bidra till analysen. För övrigt visade studien bland annat att medlemmarna ser på sig själva som kunnigare än innan de gick med i föreningen. Många känner sig starkare som människor, de vågar mer än tidigare och beskriver att de fått bättre självförtroende.

 

 
Text: Mari Dahl